Crazy Cat Lady aka. Malin

Ikväll är det Bridget Jones dagbok på TV. Jag älskar verkligen den filmen, chickflick när den är som bäst. Det finns många guldkorn att välja bland i scenerna men en var mina favoriter är inledningsscenen. Dels för att den är lite tragiskt rolig men mest för att det är så grymt stor igenkänningsfaktor i den. Vem har inte suttit och lyssnat på musik, tyckt synd om sig själv och känt sig som den ensammaste människan på jorden och då plötsligt känt ett oemotståndligt behov av att sjunga med medan tårarna bränt bakom ögonen (och inte alltid stannat där)? Puh, det blev en lång mening.

Hon är ju helt störd tänker ni kanske nu. Men det må så vara men sån är jag och det står jag för. Jag är en sådan som sjunger med i sorgliga låtar och känner att den låten måste vara skriven för mig. Jag är även en sån som dansar ensam hemma i mitt vardagsrum när jag hör en bra låt på radion (eller numera datorn). Fast numera är jag ju inte ensam, numera dansar jag med katterna. Ibland med en i famnen och ibland med dem båda sittande på golvet medan de tittar på mig som om jag inte är helt frisk. Fast det har jag aldrig påstått att jag är heller. Men som sagt sån här är jag. Take it or leave it!


 
Ursäkta den dåliga kvaliten på klippet, jag hittade inget bättre.

En annan scen som jag fullkommligt älskar är den här. Klippet består av två scener men det är den första jag menar. Åh vad jag älskar när han säger: - No I like you very much. Just as you are. Kunde han säga något bättre? I think not.




Tyvärr är jag lite för lik Bridget i vissa aspekter. Även jag har en stor förmåga att falla för alla Daniel Cleavers i den här världen. Charmiga, snygga, manipulerande och oärliga killar som gör och säger i stort vad som helst för att få en dit de vill (sängen generellt sett). Jag hoppas att jag kommit en bit på vägen och lärt mig känna igen en Daniel Cleaver när jag ser honom. Men att känna igen och motstå är två vitt skilda saker. Baby steps vet ni, baby steps. Man måste lära sig krypa innan man kan gå.