Crazy Cat Lady aka. Malin

Just nu känns livet inte helt fel. Jag vaknade tidigt och har sen dess legat uppallrad med en massa kuddar i sängen och läst ut en ganska trevlig bok, under tiden som myst jag med mina katter och ätit en massa choklad. Snart nog måste jag stiga upp och ta mig an verkligheten. Men inte riktigt än...

Boken som jag läst heter - En shopoholics bekännelser och är skriven av Sophie Kinsella. Den filmatiserades för ett tag sen och jag såg filmen innan jag läste boken. Jag var inte jätteimponerad av filmen direkt och var inte så värst sugen på att läsa boken. Men jag är ändå glad att jag gjorde det, boken och filmen är nämligen inte alls lika. Storyn stämmer nog bara till ca 10 %. Att allt inte stämmer är man ju van vid, men det här var ju löjligt. Emellanåt trodde jag knappt att det var samma bok som filmen baserades på. Här kan man verkligen säga att filmen baserades på boken med samma namn. För basen är densamma men inget annat.



Jag kan verkligen känna igen mig i Rebecca Bloomwoods känslor för shopping. Jag kan också förlora mig bland kläder och accessoarer och när jag har handlat fina saker känner jag mig lite euforisk. Men till skillnad från henne så slänger eller gömmer jag inte räkningarna när de trillar in. Men jag känner verkigen suget efter att alltid ha nya fina saker, inte bara kläder och sådant. Just nu är jag jättesugen på en steam vac från kärcher och en robotdammsugare som kan underlätta renhållningen efter katterna. Men jag får klara mig utan båda sakerna just nu.

Mitt stora projekt just nu är att få en bättre överblick på min ekonomi samt att försöka dra in på en del saker. Som Rebeccas pappa säger,- Antingen får man SNU - Skära Ner på Utgifterna eller så får man ÖI,- Öka Inkomsterna. Det där med att öka utgifterna vet jag inte riktigt hur det skulle gå till just nu. Så jag siktar på det senare alternativet. Det första jag måste göra då är att få en ordentlig koll på vad jag verkligen lägger mina pengar på och det är ett pågående projekt.

Planerna för dagen är annars att tvätta, städa (med min gamla tråkiga dammtrasa, dammsugare och mopp) och ringa några samtal som jag glömt bort ett bra tag nu. Imorgon ska jag in till Malmö (om man vågar, får kanske skaffa mig en blond peruk) och handla lite och återlämna lite och hälsa på mormor på sjukhuset också klart. Om någon vill träffas och äta lunch eller middag så är jag fri:-)

Men jag får nog snart stiga upp och ta tag i mitt liv om jag ska få något gjort.

Det har inte varit en så bra dag idag. Nu är det tack och lov inte så att det är något jag går och tänker på hela tiden. Skulle jag låta mig själv att tänka på det så är det mer eller mindre så jag känner avseende mitt yttre, men tack och lov kan jag koppla bort det en stor del av tiden.

Men kvällen blev dessto bättre. Jag var hemma hos Jane och åt middag och tittade på Twilight Eclipse. Mycket trevligt:-)

Jag har funderat en del på att sluta blogga. På ett sätt så känner jag att om jag inte har något positivt att säga så borde jag kanske inte säga något alls. Samtidigt så är det hundra procent valfritt att läsa. Men jag vet inte. Kanske är det sådana saker som jag borde hålla för mig själv. Kanske borde jag bara visa upp den lite mer positiva sidan och skriva lättsamma inlägg som folk vill läsa. Det är ju inte direkt roligt att läsa att folk mår dåligt, det har ju blivit en del sånt på sistonde. Jag får fundera på saken.

VARNING!! Om du inte orkar läsa om en person när den mår som sämst och inte har något positivt att säga alls så sluta läs nu.

Jag känner mig så jäkla värdelös, jag hatar allt som är jag. Och så hatar jag att jag inte gör något åt det.

Jag gillar inte mitt hår, det bara hänger livlöst och tråkigt dessutom har jag en virvel som inte är av denna värld. Jag hatar min fula näsa, att jag alltid ser trött ut trots att jag sminkat över de mörka ringarna under ögonen, att hålögdheten och plufsigheten ändå skiner genom. Jag avskyr mina tunna läppar, min spetsiga haka med gropen i, mitt sneda bett och fula leende, mitt fyrkantiga och i allmänhet plufsiga ansikte. I fredags när jag skulle med min syster till Lund så sminkade jag mig en del men efter att ha tagit några steg bakåt och sett mig ordentligt i spegeln kom jag fram till att det inte var lönt att spendera mer tid på det. Mina plufsiga ringar under ögonen syntes lika mycket för det. Dessutom la sig sminket i alla små fina linjer under ögonen vilket gjorde att jag bara såg äldre ut. Det är illa när man inte blir speciellt mycket snyggare fast man har sminkat sig.

Listan fortsätter och orkar du inte läsa om det så slipper du. Sluta läs, jag skriver för att det är det jag behöver, inte för att roa någon annan.

Jag hatar mina tjocka överarmar, mina smala håriga underarmar och händer som börjar se gamla ut. Jag hatar mina valkiga höfter, mina vidriga ridbyxelår och benen som är fulla med hudbristningar och celluliter och som för korta, låren är alldeles för stora i jämförelse med underbenen, som kycklinglår nästan.

Jag hatar att jag har psoriasis och att kortisonkrämerna har förstört delar av min hud så att den är totalt utan elasticitet. Jag hatar att resten av min hud är på väg åt det hållet med, att jag bara ser äldre och äldre och slitnare och slitnare ut för varje dag som går. 

Jag hatar att inte ha tillräckligt med pengar, att behöva snåla. Jag hatar att jag inte snålar, att jag spenderat pengar som jag egentligen inte har. Jag hatar att jag har en katt som skulle behöva specialkost, och jag hatar att jag inte har råd att köpa den till henne så att hon skulle kunna bli helt bra i magen någon gång. Jag hatar mig själv för att jag ibland blir så irriterad på My när hon klöser på möblerna och vägrar låta mig sova en hel natt i sträck att jag hade kunna kasta in henne i väggen (har dock aldrig gjort det och kommer aldrig att göra).

Jag hatar att jag behöver städa och tvätta och har behövt det i några veckor nu och att jag inte gör något åt det. Jag hatar att jag behöver träna men aldrig gör det trots att jag betalar 200 kr i månaden för det.

Jag hatar att jag gjort något som jag lovat mig själv att inte göra, jag har åter igen hamnat i säng med exet. Han har flickvän och påstår att han ska göra slut med henne, men faktum är att han inte gjort det än alltså är det så väldigt fel på så många plan. Det har inte hänt på några veckor nu eftersom jag inte ville fortsätta så, dels pga. av att det är fel mot henne (fast jag hyser inga som helst tvivel om att hon skulle gjort samma sak mot mig utan att tveka) men även mot mig själv. Jag håller fast vid känslor som inte för något positivt med sig. Jag hatar att jag gjort detta och att jag inte varit ärlig och berättat hela sanningen för mina vänner. De som läser detta och är mina vänner kommer att bli arga och besvikna men det förtjänar jag så det är ok.

Jag hatar att jag inte är nöjd med mig själv på insidan och på utsidan, hade jag haft tillräckligt med pengar skulle jag velat göra om mig själv på utsidan, ändra allt jag kunde som jag inte är nöjd med. Problemet är att jag troligtvis inte blivit lyckligare för det. Jag har redan renoverat lägenheten en massa och inte blev saken bättre. Visst är det trevligt att ha det fint runt omkring sig men inte blev jag lyckligare för det nej. Samma sak hade det blivit för mig själv, bara för att jag hade fixat till och ändrat ytskiktet så hade jag varit lika rutten på insidan. Jag hatar att jag bara blir mer och mer missnöjd med mitt yttre. Även för några år sen fanns det saker som jag inte var nöjd med men inte som nu, sakerna blir bara fler och fler och jag tycker allt sämre om dem

Jag har en kompis som tidigare gått och pratat med en terapeut och var jättenöjd med det. Problemet är bara att det kostar ca 700 kr för 45 minuters samtal med henne och ska det göra någon nytta så får man gå en gång i veckan de första månaderna. Visst finns det terapeuter inom landstinget också och jag har genom åren träffat några av dem. Tyvärr har det inte gett så mycket och i de flesta fall känts som slöseri med tid och pengar (en satt tom och slumrade till under samtalen, en annan tyckte att allt som var fel i mitt liv var exets fel men jag tycker inte att det funkar att skylla allt på någon annan).

Jag vill tycka om mig själv både på insidan och på utsidan. Jag vill ha någon att dela mitt liv med och bilda familj med. Helt enkelt så vill jag ha det som jag ser andra har. Men just nu känns allt sånt väldigt långt borta. Just nu känns det som om det är bäst att jag fortsätter som nu, jag jobbar mina nätter och spenderar min lediga tid hemma i lägenheten. Jag vill bara gå och lägga mig, sova i ett dygn och vakna upp som en snyggare och lyckligare människa.

Sitter just nu något frustrerad i soffan och surfar runt lite på nätet och väntar på att bli sömnig igen. Min biologiska klocka är helt ur slag:-( Jag får står inte riktigt varför jag inte sover just nu. Jag börjar från början...

Igår vaknade jag efter att ha sovit ca 2 timmar, trött men jag tänkte att det nog skulle funka eftersom jag sovit länge dagen innan. Hela dagen var välfylld av aktiviteter så det var inte så mycket att be om.

Jag hämtade upp syster yster i Svedala kl 7:30 för att sedan köra vidare till Lund där hon skulle undersökas med en gastroscopi, stackaren. Vi var väl färdiga att köra därifrån vid 12 tiden. På vägen hem till Svedala igen körde vi in en runda till härliga hem i Staffanstorp och tittade på lite roligt lull lull (som Simon och Tomas säger). Sen blev det Ica för inhandling av lunch och middagsmat.

Efter lunchen låg jag och höll på att somna i soffan hemma hos syster men det blev inte långvarigt. Jag hade nämligen lovat att skjutsa mamma och Peter från Anderslöv till Malmö Arena vid 16 snåret. Så det var bara att masa sig ut till bilen igen lagom trött, frusen och ömfotad (nya skor).

Kände det lite som om jag hade bomull i huvudet istället för hjärna när jag körde dem till arenan. Det tog mig flera minuter att fatta varför inte avfarten såg ut som den brukade. Tänk vad konstigt att det fanns en avfart till yttre ringvägen där, den brukar inte jag ta. Jag brukar ta den som ligger närmare stan. Efter några minuter kom jag på förklaringen. Jag körde ju inte från Trelleborg, jag körde från Anderslöv via Svedala. Det hade jag helt glömt bort. Anledningen till att jag inte kände igen mig var ju såklart att jag aldrig kört det hållet tidigare. Pigg och vaken...

Därefter blev det en snabbrunda till djuraffären för inhandling av en kattmojäng samt refill till den andra kattmojängen jag redan hade hemma. Såja, 700 kr fattigare i ett slag.

Åter till Svedala och syster yster för lite fredagssamkväm med henne och hennes sambo Peter (alla i min familj med omnejd heter Peter). Det blev bakad potatis med creme fraiche och svart stenbitsrom samt en enorm bit entrecoté, mumsigt.

Kl 22 var jag äntligen hemma igen. Planen var att ge katterna mat och sen hoppa i bingen och sova till imorgon middag. Först skulle jag bara packa upp min nyinhandlade kattmojäng som givetvis inte funkade grr. Precis vad jag behövde. Så det får bli en ny tur till djuraffären någon dag snart.

Nåväl till slut kom jag i säng och hade som sagt planer på att sova ca tolv timmar. Men riktigt så blev det inte... Efter att ha sovit endast två timmar vaknade jag och kunde inte somna om. Så efter över en timmes vändandes och vridandes så gav jag upp. Jag tyckte att det var något frustrerande att ligga och inte kunna sova medan katterna låg och slumrade sött bredvid mig bägge två. Så nu sitter jag istället här i soffan och svamlar och beklagar mig. Katterna följde givetvis med mig och ligger nu i soffan och slumrar sött istället. Jag trodde att katter var nattdjur:-S

Just nu känner jag mig så här.


Men om jag inte får somna om snart så kommer jag med
största sannolikhet snarare vara något i still med det här
senare idag.



Nä nu får det vara slutssvamlat för den här gången.

Jag har blivit medveten om att jag nog uttryckte mig klumpigt i mina föregående inlägg. Jag vill passa på att säga att jag tycker väldigt väldigt mycket om alla mina vänner oavsett om vi träffas en gång i veckan eller en gång om året. Ni är alla viktiga för mig och jag skulle inte vilja vara utan er.

Sen ska jag inte sticka under stol med att jag ändå önskar att jag kunde träffa och prata med er oftare. Givetivis! Jag tycker ju om er...

Jag kom på att jag nog behövde göra ett tillägg till föregående inlägg. Min definition av vänskap gällde mest för nära vänner. Givetvis finns det olika typer av vänner och det är ju ok.

Det finns de som står en riktigt nära medan andra som man mest umgås med via andra vänner. Det finns de som man bara träffar när det är fest och de man jobbar med osv osv. Alla de olika typerna av vänner är viktiga och värdefulla, det var inte det jag menade när jag skrev det tidigare inlägget.

Jag önskar bara att jag hade fler riktigt nära vänner. Som mitt liv ser ut numera är det egentligen bara en av mina vänner som fortfarande har en aktiv roll i mitt liv. Det är bara det att den vänskapen ger mig så mycket, så hur kan man inte önska att man hade fler sådana vänner? Men nu ska jag inte klaga utan faktiskt hylla min fina vän.

En av de finaste människorna i mitt liv är min gamla kompis Jane. Vi har egentligen känt till varandra sedan högstadiet men vi umgicks i olika gäng och nästan olika världar. Även under gymnasietiden gick vi i parallellklasser men var inte direkt vänner eller ovänner för den delen. Men sen när vi råkade hamna i samma klass när vi läste till sjuksköterska så fann vi varandra för första gången och har varit nära vänner sedan dess.

I början var det mycket festande och pluggande under studietiden och det var en fruktansvärt rolig tid kan jag tillägga. Men den varade inte för evigt men även efter det när Jane täffade sin älskling och flyttande till Trelleborg så fortsatte vi som vänner. Det är en av hennes bästa sidor, att hon alltid inkluderat mig oavsett vart i livet vi båda varit. Hon har träffat den stora kärleken, flyttat, gift sig, skaffat både ett och två barn, men aldrig har hon glömt sina gamla vän Malin:-)

Många utesluter mer eller mindre medvetet sina singelkompisar när de träffar någon. Det blir mest parmiddagar och alla vet ju att man inte kan bjuda in en singelkompis till det. Det stör ju dynamiken... Sen när de är gravida och får barn så är man ganska ointressant eftersom man själv inte är förälder och helt plötsligt blivit puckad eftersom man inte har någon insikt i hur livet faktiskt fungerar. När du också blir mamma förstår du med... Aha, då fortsätter jag leva i min lilla låtsasvärld så länge.

Jane däremot har aldrig sett ner på mig eller funnit mig ointressant som vän (tror jag;-)), istället så kan vi ofta enas om att vi inte alltid tycker samma i alla frågor (vilket vi många gånger inte gör). Men det behövs ju knappast heller för att vara vänner.

Vi pratades vid innan ikväll och jag sa då till henne att jag var glad att hon är som hon är (inte med just de orden), och att vi är så nära som vi är. Hon tyckte då att vi ändå inte sågs så ofta som hon velat och det kan jag hålla med om. Men livet och vardagen kommer emellan så är det bara. Men när vi inte hinner ses så tar vi oss i alla fall tid att prata i telefon och snacka lite skit (inte om andra, utan om våra liv i allmänhet). Ibland hörs vi inte på en vecka men ofta har vi då ringt om varandra några gånger. Så vi försöker i alla fall och har ett stort intresse i att hålla vänskapen vid liv båda två. Visst kan man vara vänner även om man sällan pratas vid  och bara ses några gånger om året, men det kan aldrig bli samma sak.

En sak jag tycker är viktig vad gäller att vara vänner är att ta sig tid att ses utanför de där större grejerna, födelsedagar, fester och liknande. Att bara ses en kväll och kolla på en film, att träffas och käka lunch på stan en dag, att gå en promenad tillsammans. Totalt opretentiösa saker bara, det är sånt som utgör grunden i en stark vänskap som jag ser det.

Nej nu ska jag sluta svamla. Jag vill bara avsluta med att säga tack. Tack för att du finns i mitt liv, för att du ringer och pratar en stund ibland (ganska långa stunder oftast). Tack för att du finns här när jag behöver dig och även när jag inte gör det:-). Tack för att du bjuder in till spontana grillkvällar på varma sommardagar och twilightkvällar på kyliga höstdagar. Tack för att du säger åt mig att rycka upp mig när jag älter mitt gamla bagage. Tack för att du har en smart liten dotter som piskar mig i memory och en ljuvlig liten son som redan nu är ett litet charmtroll. Eller helt enkelt för att du är du och att du valt att vara min vän.


Jag och Jane way back when, provar stora glasögon och gör vårt bästa för att se sexiga ut.



Love you babe!

Här kommer min definition av riktig vänskap:

Man tycker om en person
Man bryr sig om personen
Man hör av sig förhållandevis ofta
Man umgås lite då och då, i mån av tid
Man önskar personen gott
Man är ärlig och håller vad man lovat
Man kommer inte med tomt prat
Man prioriterar inte bort personen bara för att den inte är på samma plats i livet som en själv just då
Givetvis ska allt ovan vara ömsesidigt.

Jag vet inte om jag är naiv och min definition är omogen och förlegad. För allt fler verkar det som om det bara är personen som man valt att leva med som är viktig för en. Det där med vänner är bara ett lite lustigt tidsfördriv som man roar sig med när man är uttråkad, inget som egentligen betyder något. Eller så är det bara vissa vänner som gör det.

Är det bara jag som upplever det så? Det kan inte bara bero på att jag är singel, jag minns att jag kände så här redan när jag var i mitt förra förhållande.

Jag har precis sett en rolig, tänkvärd och söt film som heter The invention of lying. Jag kan vart rekommendera den. Precis min typ av humor. 

Huvudrollen spelas av Ricky Gervais som även gjorde huvudrollen i populära The Office. Jag har aldrig sett serien så jag har ingen aning om den är rolig eller ej. Men här gillar jag i alla fall hans lågmälda humor. Så se den. 


 

Jag tycker att det är så svårt att veta vad jag ska skriva i bloggen. Jag vill skriva om mig och mitt liv men mitt liv involverar ju även andra människor. Så kan man skriva om händelser som även involverar andra om man inte nämner namn? Jag vet inte...