Crazy Cat Lady aka. Malin

Jag satt nyligen och pratade med en kompis om det här med fobier och tvångstankar. Jag tror att de flesta människor har sådana tankar någon gång i livet. Vanliga tvångstankar kan ju vara att man ska glömma att stänga av spisen och att det ska börja brinna eller att man måste kolla så att dörren verkligen är låst.

En fobi jag har förutom spindlar är tex att jag ska få en del av en vägskylt i huvudet när jag är ute och kör och det blåser en massa. Det låter kanske långsökt men den har en naturlig förklaring. Det började efter orkanen Gudrun (minns inte vilket år det var). I alla fall så såg man lite här och var att delar av de där enorma vägskyltarna man ofta kör under på tex motorvägarna hade fallit ner i blåsten. I vissa fall så fanns bara halva skylten kvar. Så varje gång jag är ute och kör i storm eller orkan (det lät som om jag gör det på regelbunden basis) efter det blir jag ganska nojjig över att det ska hända just som jag passerar under den. Senast igår när jag körde till jobb så bankade hjärtat lite extra hårt vid de tillfällena. 

En annan fobi eller tvångstanke dök upp i somras och den var sju resor värre. Skönt nog har jag kommit över och kunnat släppa den. Antar att det var lättare att släppa eftersom det var så himla långsökt. Den gången började det efter att jag sett en film som jag önskar att jag hade kunnat göra osedd. Jag hade läst i något kommentatorfält på nätet om nån skräckfilm/ rysare som var riktigt äcklig. Den ena efter den andra kommenterade om hur skrämmande den var. Nyfiken som man är som var jag ju tvungen att kolla vad hypen handlade om. Som sagt önskade jag ganska snart att jag inte gjort det. Det var en film så skrämmande och full av vidriga människoporträtt att jag var tvungen att stänga av innan den var slut. Sen kunde jag inte sova på flera nätter och fick upp scener från filmen på hornhinnan så fort jag slöt ögonen. Jag försökte intala mig själv att det bara var en film men samtidigt kunde jag inte släppa känslan av att människor kan vara precis lika onda och ännu värre i verkligheten.

Men efter ett par dagar så började jag fundera över de där onda människorna. Vad är det som gör att man blir sån? Man vaknar ju inte bara upp en dag och är ond och jag tror inte på att man föds sådan heller. Och sen började jag fundera på mig själv och tänka på det ur mitt perspektiv . Det skulle jag aldrig gjort... För plötsligt var det (nästan) allt jag kunde tänka på. Tänk om jag plötligt vaknar upp en dag och känner att jag skulle vara kapabel till en massa hemska saker och ännu värre önska att få göra dem? Jag försökte resonera med mig själv och frågade mig varför jag helt plötsligt skulle göra det när jag inte haft tillstymmelsen till sådanda tendenser tidigare. Men då tänkte jag istället att jag kanske bara inte mött personen än som skulle kunna trigga i gång sådana sidor eller få mig att se att jag alltid varit ond och att jag bara inte vetat om det.

Dagarna gick och jag tänkte fortfarande på det en hel del. I huvudet rusade tankar... Tänk om! Nej sluta nu, du är bara löjlig. Men tänk om!!! Varför skulle jag någonsin? Osv osv. När jag umgicks med vänner eller bara allmänt ute bland folk så tänkte jag inte alls på det. Det var först när jag blev ensam och sysslolös som de poppade upp igen. Tänk om! Då försökte jag resonera om att jag var en god människa och att jag trots alla dessa människor av olika kön, åldrar och etnicitet jag träffat både under den närmaste tiden och genom åren så hade jag aldrig känt någon önskan om att få göra onda saker. Så varför skulle jag någonsin i framtiden börja önska det.

Till slut började jag få distans till den där vidriga filmen och kunde istället börja lyssna på den där logiska rösten inom mig vilket ledde till att jag tänkte mindre och mindre på det. Sen när jag och min kompis kom att prata om det där med fobier och tvångstankar så blev jag påmind om de där knäppa rädslorna jag hade haft. Plötsligt kom jag på att jag inte ens tänkt på det på evigheter. Vilken lättnad det var :-)

Alla som känner mig (eller de flesta) vet att jag är en person som kan känna enorm empati för andra människor (och djur), ibland alldeles för mycket så att jag själv mår dåligt. Och plötsligt och bara pga en enda film så fick jag världens fobi för att bli just en sån person som förkroppsligar motsatsen till allt det jag står för och tror på. Men som sagt så kunde jag till slut släppa det och kunde inse att jag är en god person (men knappast en ängel:-)) och att en god person inte plötsligt vaknar upp en dag och är ond. Alltså är det inget jag någonsin behöver vara rädd för. Så nu är jag tillbaka till de gamla vanliga fobierna mot spindlar och nedfallande vägskyltar.

Jag har dock lärt mig en läxa. Titta inte på filmer eller liknande som får dig att må dåligt! Undvik framför allt skräckfilmer, speciellt realistiska sådana.

Men men... All´s well that ends well!

PS. Ja jag vet att jag är störd :-). Men det är vi nog alla lite till mans fast vissa mer än andra :-). DS.