Crazy Cat Lady aka. Malin

Det tog lite längre tid än jag tänkt... Nåja, här kommer fortsättningen i alla fall.

Efter min köprunda på Entré så körde jag vidare in till stan och parkerade. Först då kom jag på att det skulle vara väldigt mörkt och väldigt folktomt runt 23:30 när det var dags för mig att ta mig från bion tillbaka till bilen. Så då fick jag börja noja över det. Tänk om något skulle hända mig, det var ju ingen som visste att jag ens var inne i Malmö. Det skulle dröja dagar innan någon ens skulle sakna mig. Men det var bara att försöka slå ur tankarna, situationen var som den var. Det fick bära eller brista.

Middagen intogs på en restaurang som heter Casa Mia och som inte helt otippat serverar italiensk mat. Till och med min kypare var italienare. När jag satt mig till bords plockade jag fram min bok (man kan inte äta ensam på restaurang om man inte har något att läsa) lagom till kyparen kom och skulle ta min beställning. Han tog min beställning och avslutade med att säga något med brytning som jag inte alls förstod. Va? Han upprepade. Va? Han upprepade. Va???? Han upprepade igen och pekade samtidigt på min bok. Först då förstod jag vad han sa, dödligt allvar. Det var titeln på min bok och inte riktigt något man förväntar sig att kyparen ska säga. Vi fick ett gott skratt och därefter var vi bundisar. 

Förrätten var ljuvligt vitlöksbröd med parmaskinka och soltorkade tomater och lite annat grönt men jag äter inte ogräs så det fick ligga kvar på tallriken. Jag hade kunnat äta mig mätt bara på förrätten om det hade funnits mer av den. Efter det blev det en enkel spaghetti al ragu (köttfärssås). Men trots sin enkelhet var den den godaste spagetti med köttfärssås jag någonsin ätit utanför Italien. Den var smakrik, köttig och samtidigt ljuvligt krämig. Dessutom ställer de fram en stor skål med riven parmesanost, inte det där vidriga pulvret som säljs i affären utan riktig nyriven parmesanost, jag älskar det och öste på ordentligt. Mmmm sitter nästan och dreglar nu .

Eftersom maten var så god och servicen så bra så gick det ganska snabbt att klara av måltiden, så för att få tiden att gå så satt jag kvar och läste. Kyparen kom då fram och frågade om jag ändå inte ville ha någon dessert eller åtminstone te eller kaffe på huset. Men eftersom jag inte dricker det ena eller andra så blev det bara lite isvatten för mig. Desserten hade inte gått ner om jag så hade fått den nertryckt i halsen. Jag måste dessutom spara lite plats till de obligatoriska popcornen. När det var dags att gå kom kyparen och erbjöd mig hjälp med jackan. Hur ofta får man hjälp att ta på sig jackan på värsta gentlemannavis, väldigt tjusigt. Väldigt nöjd med mig själv tackade jag honom på italienska. Han svarade och jag förstod åter igenting. Jag kan förstå en del ord och fraser men jag kommer aldrig på vad jag ska svara tillbaka så det får bli på svenska, så hade det varit flera gånger under kvällen.

Sen blev det bio. Jag hade inte helt bestämt mig innan vilken film jag skulle se. Det stod mellan The King´s speech och Love and other drugs, det blev tillslut den första av dem. Den gick i den stora salongen på Filmstaden, vi var ca 20 pers som fick dela på 279 platser. Men andra ord kunde man bre ut sig ordentligt. Jag har fått frågan några gånger om det inte kändes konstigt att gå ut och äta och gå på bio själv, men enda gången den kändes konstigt var när man satt och skrattade för sig själv. Man gör ju det hemma allt som oftast men av någon anledning var det helt annorlunda. Filmen var jättebra och jag förstår varför den är nominerad till en massa oscars. Men är du någon som mest gillar action och thrillers så är det kanske inte en film för dig.



Den bygger på den sanna historien om prins Albert som blev tvungen att överta tronen efter att hans far dött och hans bror abdikerat för att han tvunget ville gifta sig med Mrs Simpson. Det stora problemet var att Albert eller Bertie stammade och inte klarade av att hålla offentliga tal. Han börjar träffa en okonventionella talterapeuten Lionel och så vidare.... Man ska ju inte avslöja hela handlingen :-)

Promenaden tillbaka till bilen gick utan missöden förutom att mina popcorn höll på at blåsa ur kartongen. Det såg nog ganska komiskt ut när jag försökte rädda det som var kvar och samtidigt hukade för den kraftiga vinden. Jag hade på något sätt missat att det skulle bli storm under kvällen/natten. Givetvis var jag tvungen att tanka innan jag kunde köra hem. Det blev på macken bredvid det pågående bygget av parkeringshus vid mobilia. Alla stora presenningar hängde på trekvart, de for hit och dit och fångade upp luften som stora segel. Det lät som om hela bygget skulle rasa. Bara tankningen i sig gav mig en puls på 200, sen hade jag kvar hela den långa vägen hem. Vad är det med mig och oväder? Varför blir det så ofta så att jag är ute och blir överraskad av vilket oväder det nu må vara? Noll koll kanske?

Jag bestämde mig för att ta det väldigt lugnt och försiktigt. Jag har nämligen en väldigt lätt och liten bil men som i modellen är ganska hög, vilket innebär att den fångar upp vinden men har ingen större tyngd som håller den kvar på alla fyra. Ca halvvägs hem, precis innan motorvägen övergår till enkelfilig, så blev jag omkörd av 3 lastbilar och en buss. Synd att man inte tog bussen tänkte jag, då hade man sluppit sitta på helspänn medan hela bilen skakade. Knappt 2 minuter senare tog jag tillbaka det uttalandet. Bussen stod då tvärs över vägen, både vårt körfält och det andra. Ett träd hade då fallit och blockerade hela vägen förutom en liten bit att den motsatta väggrenen. Skönt nog så kunde jag ta mig förbi med min lilla bil. Men så fick jag dåligt samvete och stannade till och funderade på att erbjuda busschauffören min hjälp. Jag tänkte att om det var ett gammalt uttorkat träd så kanske det inte var så tungt och vi kunde kanske bogsera bort det. Men så tittade jag upp på de andra träden och insåg att om de var lika gamla och skruttiga så kunde de snart också falla. Falla på mig och min lilla bil... då skulle det inte bli mycket kvar av någon av oss. Så jag spurtade iväg illa kvickt. Busschauffören hade säkert någon support han kunde ringa för hjälp ändå.

Det som var så läskigt i det hela var att trädet måste ha fallit nästan mitt framför bussen. Lastbilarna som kört precis framför den hade ju klarat sig. Tur var det egentligen, tre lastbilar med släp som hade tvingats tvärbromsa för ett träd hade nog inte klarat sig så bra. Min tanke var genast, tänk om jag inte hade behövt tanka, eller tänk om jag hade kört tio km fortare. Då hade kanske trädet fallit på mig!!! Efter det hade jag ett ordentligt adrenalinpådrag. Lite hyper kan man nog säga att jag var. Men jag kom hem i ett stycke och med de flesta popcornen i behåll.

Skulle jag göra det igen, middagen och filmen, inte köra i stormen? Ja absolut! Skulle jag hellre göra det i sällskap med någon? Ja absolut! Men allt som allt var det en väldigt trevlig och spännande kväll :-)

Nu ska jag snart iväg och äta lunch med Jane.

Todeloo my filthy little badgers :-)