Crazy Cat Lady aka. Malin

VARNING!! Om du inte orkar läsa om en person när den mår som sämst och inte har något positivt att säga alls så sluta läs nu.

Jag känner mig så jäkla värdelös, jag hatar allt som är jag. Och så hatar jag att jag inte gör något åt det.

Jag gillar inte mitt hår, det bara hänger livlöst och tråkigt dessutom har jag en virvel som inte är av denna värld. Jag hatar min fula näsa, att jag alltid ser trött ut trots att jag sminkat över de mörka ringarna under ögonen, att hålögdheten och plufsigheten ändå skiner genom. Jag avskyr mina tunna läppar, min spetsiga haka med gropen i, mitt sneda bett och fula leende, mitt fyrkantiga och i allmänhet plufsiga ansikte. I fredags när jag skulle med min syster till Lund så sminkade jag mig en del men efter att ha tagit några steg bakåt och sett mig ordentligt i spegeln kom jag fram till att det inte var lönt att spendera mer tid på det. Mina plufsiga ringar under ögonen syntes lika mycket för det. Dessutom la sig sminket i alla små fina linjer under ögonen vilket gjorde att jag bara såg äldre ut. Det är illa när man inte blir speciellt mycket snyggare fast man har sminkat sig.

Listan fortsätter och orkar du inte läsa om det så slipper du. Sluta läs, jag skriver för att det är det jag behöver, inte för att roa någon annan.

Jag hatar mina tjocka överarmar, mina smala håriga underarmar och händer som börjar se gamla ut. Jag hatar mina valkiga höfter, mina vidriga ridbyxelår och benen som är fulla med hudbristningar och celluliter och som för korta, låren är alldeles för stora i jämförelse med underbenen, som kycklinglår nästan.

Jag hatar att jag har psoriasis och att kortisonkrämerna har förstört delar av min hud så att den är totalt utan elasticitet. Jag hatar att resten av min hud är på väg åt det hållet med, att jag bara ser äldre och äldre och slitnare och slitnare ut för varje dag som går. 

Jag hatar att inte ha tillräckligt med pengar, att behöva snåla. Jag hatar att jag inte snålar, att jag spenderat pengar som jag egentligen inte har. Jag hatar att jag har en katt som skulle behöva specialkost, och jag hatar att jag inte har råd att köpa den till henne så att hon skulle kunna bli helt bra i magen någon gång. Jag hatar mig själv för att jag ibland blir så irriterad på My när hon klöser på möblerna och vägrar låta mig sova en hel natt i sträck att jag hade kunna kasta in henne i väggen (har dock aldrig gjort det och kommer aldrig att göra).

Jag hatar att jag behöver städa och tvätta och har behövt det i några veckor nu och att jag inte gör något åt det. Jag hatar att jag behöver träna men aldrig gör det trots att jag betalar 200 kr i månaden för det.

Jag hatar att jag gjort något som jag lovat mig själv att inte göra, jag har åter igen hamnat i säng med exet. Han har flickvän och påstår att han ska göra slut med henne, men faktum är att han inte gjort det än alltså är det så väldigt fel på så många plan. Det har inte hänt på några veckor nu eftersom jag inte ville fortsätta så, dels pga. av att det är fel mot henne (fast jag hyser inga som helst tvivel om att hon skulle gjort samma sak mot mig utan att tveka) men även mot mig själv. Jag håller fast vid känslor som inte för något positivt med sig. Jag hatar att jag gjort detta och att jag inte varit ärlig och berättat hela sanningen för mina vänner. De som läser detta och är mina vänner kommer att bli arga och besvikna men det förtjänar jag så det är ok.

Jag hatar att jag inte är nöjd med mig själv på insidan och på utsidan, hade jag haft tillräckligt med pengar skulle jag velat göra om mig själv på utsidan, ändra allt jag kunde som jag inte är nöjd med. Problemet är att jag troligtvis inte blivit lyckligare för det. Jag har redan renoverat lägenheten en massa och inte blev saken bättre. Visst är det trevligt att ha det fint runt omkring sig men inte blev jag lyckligare för det nej. Samma sak hade det blivit för mig själv, bara för att jag hade fixat till och ändrat ytskiktet så hade jag varit lika rutten på insidan. Jag hatar att jag bara blir mer och mer missnöjd med mitt yttre. Även för några år sen fanns det saker som jag inte var nöjd med men inte som nu, sakerna blir bara fler och fler och jag tycker allt sämre om dem

Jag har en kompis som tidigare gått och pratat med en terapeut och var jättenöjd med det. Problemet är bara att det kostar ca 700 kr för 45 minuters samtal med henne och ska det göra någon nytta så får man gå en gång i veckan de första månaderna. Visst finns det terapeuter inom landstinget också och jag har genom åren träffat några av dem. Tyvärr har det inte gett så mycket och i de flesta fall känts som slöseri med tid och pengar (en satt tom och slumrade till under samtalen, en annan tyckte att allt som var fel i mitt liv var exets fel men jag tycker inte att det funkar att skylla allt på någon annan).

Jag vill tycka om mig själv både på insidan och på utsidan. Jag vill ha någon att dela mitt liv med och bilda familj med. Helt enkelt så vill jag ha det som jag ser andra har. Men just nu känns allt sånt väldigt långt borta. Just nu känns det som om det är bäst att jag fortsätter som nu, jag jobbar mina nätter och spenderar min lediga tid hemma i lägenheten. Jag vill bara gå och lägga mig, sova i ett dygn och vakna upp som en snyggare och lyckligare människa.