Crazy Cat Lady aka. Malin

De senaste dagarna har jag funderar en del över det här med vänskap och vänner. Jag har inte så där jättemånga vänner, inte nära vänner i alla fall. Jag har väl tre riktigt nära tjejkompisar och så min fina syster också så klart. Men givetvis har de sina egna liv med respektive och barn och allt annat. Och det är ju så det ska vara. Det är bara att eftersom jag inte har det de har så har jag så mycket mer tid än vad de har. Vilket innebär att det blir mycket stugsittande för min del.

Sen har jag ju även några andra nyare vänner i mitt liv som jag hoppas kan bli närmre vänner. Men jag tycker att det är så svårt att tyda människor ibland. Känner de som jag? Eller tycker de att jag bara är någon som kan vara trevlig att umgås med i lagoma mängder? Är jag bara någon som hänger med när andra gör det? Tyvärr är jag av den personligheten att om jag kan tolka något till min nackdel så gör jag det. Alltså blir det snarare så att jag allt som oftast tänker att de inte är intresserade av min vänskap.

Jag har även funderat en del över min icke existerade självkänsla. Varför är den så dålig? Varför tycker jag så illa om mig själv? Min djupt alkoholiserade far har kanske inte hjälpt så mycket? Jag vet inte. Men man kan ju knappast skylla allt på honom... En annan sak som gjort en del skada var nog när jag blev dumpad av min äldsta vän för några år sen.

Vi hade känt varandra sedan vi var tre år gamla och hade alltid hållt ihop, även om vår vänskap var fluktuerande i intensitet. Men det är inte så konstigt med tanke på att vi höll på att växa upp med allt vad det innebär. Sen i övre tonåren var vi ett gäng på fyra tjejer som umgicks. Det var min barndomsvän som var navet i hjulet sk, vi alla kände varandra tack vare henne.

Men för några år sen så märkte jag hur saker och ting höll på att förändras, de andra visste saker om varandra som jag inte visste och de hade sällan tid att umgås med mig, men sen märkte jag att de andra hade umgåtts vid olika tillfällen. Jag frågade dem allihop om något var fel och om jag hade gjort något. Men de sa alltid att inget var fel och att de bara var väldigt upptagna av livet i stort. Det som till sist var en väckarklocka var när den ena av dem skulle gifta sig. Dels var jag placerad så långt bort som det gick och dels så vid ett tillfälle när bruden skulle upp och sjunga tillsammans med bandet så ville hon ha stödet av sina närmsta vänner och hon kallade bara upp två av oss och jag var inte en av dem... Så där stod jag ensam på dansgolvet och tittade på när mina tre "närmsta" vänner sjöng och hade roligt. Vi kan väl säga att jag inte hade så roligt på bröllopet...

Vi hade inte så värst mycket kontakt efter det. Något år efter det så mailade jag min barndomskompis och än en gång frågade vad som gått fel och efter ett tag fick jag svar. Hon skrev att hon tyckte att jag varit ointresserad av hennes liv och att vi kunde spendera hela telefon samtal åt mig. Nu ser jag det inte på riktigt samma sätt. Allt har ju som sagt två sidor. Min syn var att visst kunde ett helt samtal handla om mig men att nästa kunda handla helt och hållet om henne. Dessutom var vi unga och väldigt uppe i våra egna liv, och våra romanser eller ibland brist på dem osv.

En annan sak som gjorde mig besviken när jag läste hennes brev var att hennes klagomål hänrörde från en längre period i mitt liv då jag mådde väldigt dåligt och det tog tyvärr alldeles för lång tid för mig att inse det. Jag var alltså deprimerad och hon som både läst en hel del psykologi och hade en far som led av det borde ha sett att mycket av mitt beteende berodde på depressionen. Om inte just då så i alla fall i efterhand. Deprimerade blir ju ofta orkeslösa, inbundna, ointresserade av omvärlden och med en oförmåga att rycka up sig och ha kul även om man är på en fest. Detta uttryckte hon det som att jag surade... Inte så kul tyckte jag. Hon uttryckte även i mailet att hon tyckte hon inte borde behövt ta upp sitt missnöje med mig, vi var trots allt vuxna. I min värld är det vuxna snarare tvärtom. Jag tycker att det är bättre att berätta om det är något den andre gör som man blir besviken över även om det inte är så roligt att höra. Tro mig, det gör mycket mer ont att bara bli ignorerad.