Crazy Cat Lady aka. Malin

Jag känner att det blev väldigt mycket tyck synd i föregående inlägg men jag antar att det är vad jag gör ang situationen jag beskrev. Visst inser jag att jag hade stor del i att vänskapen gick i kras men jag tycker att hon gjorde väldigt fel i sitt sätt att behandla mig. När jag förlorade henne så förlorade jag även de andra två, ledde hon så följde de. Jag kan knappast klandra dem jag var ju lika dan. Ibland kändes det som om hon regerade och vi var hennes följe.

Jag känner i alla fall att hela den historien har påverkat mig starkt. När jag har en dålig dag så tycker jag alltid att jag är en dålig person, att jag är egoistisk och hemsk och att ingen vill vara min vän. Varför skulle de liksom...? När jag berättade den historien för en vän för något år sen när vi höll på att lära känna varandra så tyckte hon att deras beteende var hemskt och att hon aldrig skulle kunna tänka så om mig. Mitt svar blev att hon inte kände mig tillräckligt väl än bara. Att om hon bara gav det lite tid så skulle hon också inse vilken typ av person jag var. När jag tänker på det nu så känner jag att, fan vilket tragiskt tänkande från mitt håll. Men det mest tragiska är nog att jag fortfarande tänker så om mig själv. De vänner jag har kommer snart nog inse vilken hemsk människa jag är och då kommer de också att försvinna. Det är bara en tidsfråga... vissa tar bara längre tid på sig än andra.

Jag tror iofs inte att all min dåliga självkänsla härstammar från den historien. Jag var nog störd redan innan allt det hände. Sen gjorde det väl inte direkt saken bättre.

Jag har tex några människor som jag tycker mycket om men som jag inte känner att jag lever upp till. De är roliga och smarta och härliga människor. Men jag känner hela tiden att jag inte matchar dem. Jag är ju inte alls lika allmänbildad, en lika bra historieberättare, en lika bra människa helt enkelt. Sen när de olika personerna umgås utan mig känner jag mig utanför. Så jäkla patetiskt! Varför skulle de inte kunna umgås utan dig? De kände ju faktiskt varandra innan jag kom in i bilden. Men trots allt logiskt resonerande så känner jag mig utanför. Tänk om jag skulle ta och växa upp istället.

Så fort jag hör av mig till någon och de inte svarar och sedan inte hör av sig tillbaka samma dag eller nästa så tror jag att de är sura på mig, att jag måste ha gjort något för att göra dem upprörda eller att de helt enkelt inte gillar mig längre. Jag borde ju lära mig att i alla fall mina närmsta vänner inte menar något med det, att de faktiskt bara haft mycket att göra och kanske glömt det. Jag kan ju faktiskt också glömma...

Jag antar att det är min ibland förlamande känsla av ensamhet som gör att jag blir så himla ledsen när folk säger till mig att vi snart borde träffas och hitta på något för att sedan inte fullfölja det. Det har nog bara blivit lite för mycket av sånt den senaste tiden av för många olika människor. En del personer är ju sådana och när de säger något sådant så blir man inte besviken för att man vet att det bara är tomt prat, det är resten som man blir ledsen över. Jag vet ju att folk inte menar något illa när de säger sådant och kanske har de intentionerna att fullfölja men att livet kanske kommer emellan.

Ja det här blev väl ännu lite mer ältande om hur synd jag tycker om mig själv samtidigt som jag inte kan förstå att någon faktiskt skulle vilja vara vän med mig. Ambivalent eller vad!? Sån är jag, en komplicerad kvinna. 

Jag vill inte ha sådan mörk syn på mig själv, varken om min person eller mitt utseende (som jag inte berört här). Men jag vet inte vad jag kan göra åt det. Dålig självkänsla har jag haft i stort sett så länge jag kan minnas.

Nej nu ska jag försöka sova lite och kanske kela en stund med mina bebisar. Jag vet att de gillar mig iaf, jag är ju deras mattant och förste kelperson. Så nu säger vi god natt!