Crazy Cat Lady aka. Malin

Jag känner att det blev väldigt mycket tyck synd i föregående inlägg men jag antar att det är vad jag gör ang situationen jag beskrev. Visst inser jag att jag hade stor del i att vänskapen gick i kras men jag tycker att hon gjorde väldigt fel i sitt sätt att behandla mig. När jag förlorade henne så förlorade jag även de andra två, ledde hon så följde de. Jag kan knappast klandra dem jag var ju lika dan. Ibland kändes det som om hon regerade och vi var hennes följe.

Jag känner i alla fall att hela den historien har påverkat mig starkt. När jag har en dålig dag så tycker jag alltid att jag är en dålig person, att jag är egoistisk och hemsk och att ingen vill vara min vän. Varför skulle de liksom...? När jag berättade den historien för en vän för något år sen när vi höll på att lära känna varandra så tyckte hon att deras beteende var hemskt och att hon aldrig skulle kunna tänka så om mig. Mitt svar blev att hon inte kände mig tillräckligt väl än bara. Att om hon bara gav det lite tid så skulle hon också inse vilken typ av person jag var. När jag tänker på det nu så känner jag att, fan vilket tragiskt tänkande från mitt håll. Men det mest tragiska är nog att jag fortfarande tänker så om mig själv. De vänner jag har kommer snart nog inse vilken hemsk människa jag är och då kommer de också att försvinna. Det är bara en tidsfråga... vissa tar bara längre tid på sig än andra.

Jag tror iofs inte att all min dåliga självkänsla härstammar från den historien. Jag var nog störd redan innan allt det hände. Sen gjorde det väl inte direkt saken bättre.

Jag har tex några människor som jag tycker mycket om men som jag inte känner att jag lever upp till. De är roliga och smarta och härliga människor. Men jag känner hela tiden att jag inte matchar dem. Jag är ju inte alls lika allmänbildad, en lika bra historieberättare, en lika bra människa helt enkelt. Sen när de olika personerna umgås utan mig känner jag mig utanför. Så jäkla patetiskt! Varför skulle de inte kunna umgås utan dig? De kände ju faktiskt varandra innan jag kom in i bilden. Men trots allt logiskt resonerande så känner jag mig utanför. Tänk om jag skulle ta och växa upp istället.

Så fort jag hör av mig till någon och de inte svarar och sedan inte hör av sig tillbaka samma dag eller nästa så tror jag att de är sura på mig, att jag måste ha gjort något för att göra dem upprörda eller att de helt enkelt inte gillar mig längre. Jag borde ju lära mig att i alla fall mina närmsta vänner inte menar något med det, att de faktiskt bara haft mycket att göra och kanske glömt det. Jag kan ju faktiskt också glömma...

Jag antar att det är min ibland förlamande känsla av ensamhet som gör att jag blir så himla ledsen när folk säger till mig att vi snart borde träffas och hitta på något för att sedan inte fullfölja det. Det har nog bara blivit lite för mycket av sånt den senaste tiden av för många olika människor. En del personer är ju sådana och när de säger något sådant så blir man inte besviken för att man vet att det bara är tomt prat, det är resten som man blir ledsen över. Jag vet ju att folk inte menar något illa när de säger sådant och kanske har de intentionerna att fullfölja men att livet kanske kommer emellan.

Ja det här blev väl ännu lite mer ältande om hur synd jag tycker om mig själv samtidigt som jag inte kan förstå att någon faktiskt skulle vilja vara vän med mig. Ambivalent eller vad!? Sån är jag, en komplicerad kvinna. 

Jag vill inte ha sådan mörk syn på mig själv, varken om min person eller mitt utseende (som jag inte berört här). Men jag vet inte vad jag kan göra åt det. Dålig självkänsla har jag haft i stort sett så länge jag kan minnas.

Nej nu ska jag försöka sova lite och kanske kela en stund med mina bebisar. Jag vet att de gillar mig iaf, jag är ju deras mattant och förste kelperson. Så nu säger vi god natt!

De senaste dagarna har jag funderar en del över det här med vänskap och vänner. Jag har inte så där jättemånga vänner, inte nära vänner i alla fall. Jag har väl tre riktigt nära tjejkompisar och så min fina syster också så klart. Men givetvis har de sina egna liv med respektive och barn och allt annat. Och det är ju så det ska vara. Det är bara att eftersom jag inte har det de har så har jag så mycket mer tid än vad de har. Vilket innebär att det blir mycket stugsittande för min del.

Sen har jag ju även några andra nyare vänner i mitt liv som jag hoppas kan bli närmre vänner. Men jag tycker att det är så svårt att tyda människor ibland. Känner de som jag? Eller tycker de att jag bara är någon som kan vara trevlig att umgås med i lagoma mängder? Är jag bara någon som hänger med när andra gör det? Tyvärr är jag av den personligheten att om jag kan tolka något till min nackdel så gör jag det. Alltså blir det snarare så att jag allt som oftast tänker att de inte är intresserade av min vänskap.

Jag har även funderat en del över min icke existerade självkänsla. Varför är den så dålig? Varför tycker jag så illa om mig själv? Min djupt alkoholiserade far har kanske inte hjälpt så mycket? Jag vet inte. Men man kan ju knappast skylla allt på honom... En annan sak som gjort en del skada var nog när jag blev dumpad av min äldsta vän för några år sen.

Vi hade känt varandra sedan vi var tre år gamla och hade alltid hållt ihop, även om vår vänskap var fluktuerande i intensitet. Men det är inte så konstigt med tanke på att vi höll på att växa upp med allt vad det innebär. Sen i övre tonåren var vi ett gäng på fyra tjejer som umgicks. Det var min barndomsvän som var navet i hjulet sk, vi alla kände varandra tack vare henne.

Men för några år sen så märkte jag hur saker och ting höll på att förändras, de andra visste saker om varandra som jag inte visste och de hade sällan tid att umgås med mig, men sen märkte jag att de andra hade umgåtts vid olika tillfällen. Jag frågade dem allihop om något var fel och om jag hade gjort något. Men de sa alltid att inget var fel och att de bara var väldigt upptagna av livet i stort. Det som till sist var en väckarklocka var när den ena av dem skulle gifta sig. Dels var jag placerad så långt bort som det gick och dels så vid ett tillfälle när bruden skulle upp och sjunga tillsammans med bandet så ville hon ha stödet av sina närmsta vänner och hon kallade bara upp två av oss och jag var inte en av dem... Så där stod jag ensam på dansgolvet och tittade på när mina tre "närmsta" vänner sjöng och hade roligt. Vi kan väl säga att jag inte hade så roligt på bröllopet...

Vi hade inte så värst mycket kontakt efter det. Något år efter det så mailade jag min barndomskompis och än en gång frågade vad som gått fel och efter ett tag fick jag svar. Hon skrev att hon tyckte att jag varit ointresserad av hennes liv och att vi kunde spendera hela telefon samtal åt mig. Nu ser jag det inte på riktigt samma sätt. Allt har ju som sagt två sidor. Min syn var att visst kunde ett helt samtal handla om mig men att nästa kunda handla helt och hållet om henne. Dessutom var vi unga och väldigt uppe i våra egna liv, och våra romanser eller ibland brist på dem osv.

En annan sak som gjorde mig besviken när jag läste hennes brev var att hennes klagomål hänrörde från en längre period i mitt liv då jag mådde väldigt dåligt och det tog tyvärr alldeles för lång tid för mig att inse det. Jag var alltså deprimerad och hon som både läst en hel del psykologi och hade en far som led av det borde ha sett att mycket av mitt beteende berodde på depressionen. Om inte just då så i alla fall i efterhand. Deprimerade blir ju ofta orkeslösa, inbundna, ointresserade av omvärlden och med en oförmåga att rycka up sig och ha kul även om man är på en fest. Detta uttryckte hon det som att jag surade... Inte så kul tyckte jag. Hon uttryckte även i mailet att hon tyckte hon inte borde behövt ta upp sitt missnöje med mig, vi var trots allt vuxna. I min värld är det vuxna snarare tvärtom. Jag tycker att det är bättre att berätta om det är något den andre gör som man blir besviken över även om det inte är så roligt att höra. Tro mig, det gör mycket mer ont att bara bli ignorerad.

Eric Dane heter veckans snygging. Han är som många säkert vet med i serien Grey´s anatomy där han spelar Dr Mark Sloan eller McSteamy om man så vill. Han är kanske något mer manlig än tidigare bidrag till veckans snygging men ändå en pretty boy. Hans rollfigur är en sådan väldigt många kvinnor drömmer om. En casanova som förändras när han möter sitt livskärlek i Lexie. Har vi inte alla någon gång i livet blivit betuttade i en casanova och hoppats och trott att vår kärlek är den som kommer att förändra honom? Jag har i alla fall. Men jag hoppas innerligt att jag vuxit ifrån det beteendet.

Så här blev vi introducerade för McSteamy. Jag tror tom att detta var
den första scenen han dök upp i.

Nedlagt byte är tredje boken om prisjägaren Stephanie Plum, en inte speciellt lyckad prisjägare kan tilläggas.
Hon är smått galen men i jämförelse med sin familj och vänner förefaller hon ganska normal. Bla annat hennes mormor Mazur, en liten tant som ofta bär med sig sin 45 magnum. Något som förövrigt i stort sett alla i New Jersey tycks bära med sig, alla från den gamla tanten som bor mitt emot till tjejerna på skönhetssalongen är beväpnade till tänderna. Utom Stephanie som allt som oftast är obeväpnad eller så har hon vapnet med men oladdat i sin väska. Det är ju så otäckt med laddade vapen.

Ett utdrag ur boken:

Ranger hade varit min läromästare när jag började som stickspårare och han var otroligt cool. När han var militär hade han varit en sådan där som springer runt förklädd till natten, käkar bark och skalbaggar och skrämmer skiten ur rebellstyrkor i tredje världen.

Större delen av boken sitter man och småler åt men emellanåt kommer så roliga partier att man skrattar rakt ut. Skulle gärna skriva någon episod här men det hade blivit lite mycket text. Detta är en bok som jag väldigt varmt rekommenderar.

Den här veckans favorit är en väldigt gammal goding, inte så att han är gammal utan snarare så att jag har trånat efter honom i många år. Tråna var väl lite att ta i, fast kanske inte ändå... Snyggingen jag pratar om är nämligen Josh Hartnett. Första gången jag såg honom i något och verkligen föll var i filmen Pearl Harbor. Ben Affleck hade den andra manliga huvudrollen men jag vet ju lätt vem jag föredrar.

Här är en bit av filmen så att ni själv kan se vad jag menar. Ni måste se de första fyra minuterna i alla fall.




Här kommer några trevliga bilder också.





Får lägga till en sista bild. Väldigt intellektuellt med glasögonen :-) Han är kanske inte bara  snygg.



Jag har alltid sagt att jag inte har någon speciell typ vad gäller killar men Smugglosmurf (Johanna) gjorde för ett tag sen mig uppmärksam på att det har jag visst. Nämligen "pretty boys". Just då vet jag inte om jag höll med men efteråt har jag funderat på om hon inte hade rätt. Visst är en del av dem jag finner attraktiva ganska manliga men de har näsan alla gemensamt att de är sk "pretty boys". Men det kan jag stå ut med. Men ni får kanske ett hum om vad som väntar.

Men nu har jag kommit till ännu en insikt. Jag tror jag behöver träffa någon... Jag blir ju helt förälskad när jag sitter och letar bilder till VS. Illa!

Nu verkar det som om jag fått ordning i bloggen. Dock försvann alla bilder jag lagt in så jag fick lägga in dem på nytt. Många av bilderna är nya för att jag orkade inte leta upp just de bilderna som jag haft tidigare. Så nu är det nästan spännande att bläddra igenom bloggen igen. Jag sa nästan... :-)

Jag vet att bloggen ser väldigt konstig ut just nu. Den är under konstruktion så ha tålamod.

Ja, vad har då hänt på senaste tiden. Inte mycket tror jag. Kan berätta lite om veckan som gått antar jag. Jag har mest pysslat lite här hemma. Jo i måndags var jag och vaxade mig, jag tänkte att det kunde vara bra nu så här i bikinitider. Man vill ju inte se ut som en amazonaskvinna :-) Nåväl, jag traskade ner dit. Åh så skönt det var att komma in i salongen, de hade en alldeles ljuvlig luftkonditionering. Men det varade inte länge... Jag fick ta av mig och lägga mig på en brits, sen började tortyren. Helvetes jävlar vad ont det gjorde (ursäkta språket) och det var bara efter första rycket. Trodde nästan att jag skulle gå av på mitten. Det där vaxet de penslar på är inte helt behagligt det heller. Det krävs ju ganska mycket värme för att smälta det. Så där låg jag drypande av svett, jag har nog aldrig funderat närmare på sambandet smärta, rädsla och transpiration, och ryckte till bara hennes händer närmade sig. När vi var nästan klara så sa hon att inför nästa gång så var det nog bra om jag förbehandlade mig med bedövningssalva. Tack för den! Hade hon inte kunnat säga det i telefonen när vi bokade tiden??? Sen gick det upp ett ljus för mig, förra sommaren vaxade jag mig också och då hade jag använt bedövningssalva på hennes inrådan. Jag visste väl att det inte hade gjort lika ont den gången! Nog för att det inte var behagligt då heller men inte alls i närheten så smärtsamt som den här gången. Men tjugo fruktansvärt smärtsamma minuter senare var det klart så det var bara att klä på sig och gå ut och betala. Sen när jag gick därifrån tänkte jag på hur knäpp man kan vara ibland. Jag menar... här får du en massa pengar så vill du vara så snäll och rycka loss håren från min kropp lite i taget. Efteråt ler man och tackar snällt samtidigt som man tänker att man kommer nog inte kunna sitta ner på en bra stund. Galet! Men men nu är det gjort i alla fall. Smugglosmurf la in en en bild på sin blogg för att visa hur "tjusig" hon tyckte hon blev efter ett besök på salongen för att noppa ögonbrynen. Jag tänker inte göra det :-)

 


Vad har jag mer gjort? Min snälla svåger Peter var här i onsdags och hjälpte mig borra upp några saker. Jag har alldeles underbara betongväggar men har varken styrkan eller redskapen att klara det själv, så jag är väldigt tacksam. Senare på eftermiddag/kväll kom jag på mig själv med att vara på ett vidrigt humör. Jag var irriterad för minsta lilla sak. Datorn var långsam, jag blev sjukt irriterad. Katterna tyckte att det var en bra idé att leka i lådan medan jag försökte byta sanden, jag blev sjukt irriterad (och bankade den tomma kattsandkartongen i golvet upprepade gånger som en liten unge. Katterna bara stirrade på mig och undrade nog om jag hade förlorat förståndet). Tillslut när jag gått i flera timmar med en kokande känsla i bröstet kom jag fram till att det nog var lika bra att jag gick och la mig istället. Inget gott kunde komma av att jag fortsatte var vaken. Det som gör mig konfunderad är att jag verkligen inte hade någon som helst anledning att vara på dåligt humör. Inget dåligt eller jobbigt hade hänt överhuvudtaget. Värmen kanske, alla skyller allt möjligt på värmen just nu så varför skulle inte jag...

Igår fick jag för första gången känna på ansvaret i att vara med i styrelsen i brf. Mitt i målandet (jag målade två dörrkarmar) ringde telefonen och det var en kvinna som tyckte att jag måste lösa problemet att någon hade stulit hennes tvättid och det var panik för att de skulle åka på semester dagen efter. Så jag bad att få återkomma efter en liten stund. Sen började jag halvt panikslagen ringa runt till de andra i styrelsen. Jag visste för tusan inte vad man gör i en sån situation! Men så klart fanns det ingen att få tag i så det tunga ansvaret låg på mig, bara mig.... Men i min snabbtänkthet så kom jag på att jag hade ju fått ett par nycklar när jag blev invald. Kanske gick någon av dem till tvättstugan, och mycket riktigt det gjorde den. Så jag traskade upp för alla trapporna igen och hann knappt komma innanför dörren innan kvinnan ringde igen. Så det var bara att åter igen traska ner för alla trapporna igen och möta upp henne. Något nervös var jag när vi gick in och tömde tvättmaskinerna (som tack och lov var färdiga, hade inte varit så kul att behöva avbryta programmet och ösa dyngsur tvätt ner i en kasse). Jag visste ju inte reglerna, fick jag ens gå in med nyckeln bara så där? Men jag skrev en lapp och satte på dörren där jag skrev att om personen ville ha tillbaka sin tvätt fick de höra av sig till styrelsen alltså mig. Sen ringde äntligen sekreteraren i föreningen upp mig och bekräftade att jag gjort helt rätt. Pust vilken tur alltså, tänk om jag blivit åtalad för olaga intrång... Hujeda mig...

Idag har jag varit på stranden en runda och tagit årets första dopp, åh det var så underbart skönt. Jag är något av en badkruka (undrar vart uttrycket kommer ifrån) så det måste varit varmt i vattnet. 21-22 grader var det någon som sa. Sen medan jag låg och torkade så underhöll jag mig med att titta och lyssna på folk. Jag störde mig speciellt på en ganska ung mamma som var där med två kompisar och sin lilla dotter. Mamman verkade mest intresserad av att ligga och sola och slappa medan dottern ville i vattnet och leka. Hela tiden var det saker som gjorde att flickan inte kunde bada. Först så skulle flickan smörjas in och sen skulle mammans  smörja sig, sen skulle flickan äta sin banan och uner hela den här tiden skulle hon sitta fint på filten utan att röra sig. Mamma var hela tiden på flickan om att hon inte skulle göra si och inte göra så. Det verkade som om mamman mest tyckte att flickan var till besvär. Sen tillsist skulle kompisarna ner och doppa sig och då sa mamman att ni kan väl ta henne med er. Man kan ju för tusan inte räkna med att bara för att du vill ligga stilla och sola så ska barnet också göra det. Det är som att ta med barnet till lekplatsen och sen säga att nu ska vi sitta här på bänken bredvid och titta på när de andra leker. Inte speciellt nyttigt heller för en tvååring att sitta stilla mitt i solen så där. Och ja jag vet att det är lätt för mig som inte har barn att dömma andra, och nej den vetskapen får inte mig att sluta dömma.  

Och som slut på dagen passade jag på att göra illa ryggen IGEN! Senaste gången var för lite mer än en vecka sen. Då skulle jag bara böja mig ner för att ta upp en soppåse från golvet då det sa pang, nä där ljög jag. Det sa inte alls pang men det kändes absolut så. Nu hände samma sak när jag skulle böja mig ner och ta upp katternas matskålar. Hur kul är det att ringa till jobb kl 19 en fredag kväll så här i semestertider när man skulle börjat jobba kl 21...? Men det är lite svårt att jobba när man knappt kan röra sig. Jag hoppas innerligt att det löste sig utan alltför mycket problem. Förlåt!                                                                                                                                                       

Jag har fått flera bra förslag till veckans snygging och det tackar jag för :-) En som återkom och som jag själv kan skriva under på är Hugh Jackman. Den mannen har allt verkar det som. Han är snygg som få, har en underbar familj (vad vet jag om det egentligen), är en framgångsrik skådespelare både på den stora duken och i teatervärlden. Något som många kanske inte vet är att han även är en väldigt duktig musikalartist och har medverkat i många produktioner i sitt hemland Down Under. Han var värd för Oscarsgalan 2009 och gjorde i mitt tycke ett väldigt bra öppningsnummer. Fast det är nog så att jag tyckte att det var roligare än de flesta eftersom jag hade sett alla filmerna han sjöng om och då ser man ju det på ett annat sätt.

Tyvärr gick det inte att lägga in klippet här, av någon anledning var den funktionen inaktiverad. Men klicka gärna på länken.

http://www.youtube.com/watch?v=Terhj8mjPwY

Istället kommer här några trevliga bilder.

Jag har fått blandad respons om veckans snygging. Jag tar gärna emot förslag. Har redan fått några, vissa håller jag med om, vissa inte. Visst är det fint att jag låter alla medverka i bloggen. Lite interaktivt sådär :-)

 







Mmmm, kan någon ge mig en servett? En av de få sakerna som talar emot honom är att hans favoritbok är Räddaren i nöden av JD Salinger. En tråkigare bok får man leta efter. Men han är så söt att man måste förlåta honom det.

Det är så jäkla typiskt! Jag är ganska nyss hemkommen från videobutiken. Jag var tvungen att lämna tillbaka en film, Alice i Underlandet, som jag, syster yster och Christoffer hyrde igår. Den skulle lämnas innan kl 18 så jag funderade på om jag skulle duscha först och sen gå ner och lämna filmen eller tvärtom. Det blev så att jag bestämde mig för att ta en snabb tur ner först och sen komma hem och i lugn och ro duscha och inte behöva skynda iväg direkt. Till saken hör att jag verkligen behöver en dusch, håret är flottigare än på länge. Jag har mest gått här hemma och pulat och pysslat och städat, därför blev det inte gjort vare sig igår eller i morse. Värmen gör ju inte saken bättre heller.

Men! Givetvis, vem var också i videobutiken om inte exets nya svägerska! I och för sig det kunde varit värre, det kunde varit exet med sällskap. Det finns vissa tillfällen i livet när man vill se som bäst ut, och när man möter människor som kritiskt bedömmer en är ett av dem. Hade det åtminstone varit så att hon såg lika sunkig ut som jag gjorde, men nej, hon var hur fräsch och tillpiffad som helst. Där står jag flottig, svettig och osminkad. Kul!

 Inte mitt hår.

Förmodligen är det bara jag som nojar. Hon vet förmodligen inte ens vem jag är. Att jag vet vem hon är beror troligtvis mest på min snokiga karaktär. För ca ett år sen när allt kom i dagen så tog jag reda på vem hon var. Omoget jag vet, men sån är jag ibland... :-)

På tal om något helt annat så såg jag något väldigt lustigt på vägen ner till stan. Vid bankomaten stod en ganska ung kvinna och tog ut pengar, med en papegoja på axeln. Det låter kanske inte så roligt men det var så oväntat och malplacerat att jag brast ut i skratt inombords men artig som jag är så visade det sig bara som ett leende. Åh vad jag önskade att jag hade haft en kamera i handen så att jag enkelt hade kunnat föreviga det.

Sen tänkte jag att det kanske var en look som jag borde anamma. Jag har ju en längre period lite då och då vaknat och sett väldigt dimmigt på höger öga. Jag har flera gånger fått förslaget att börja med ögonlapp. Så då är det ju inte långt till nästa steg med en ögonlapp. Men jag drar mig starkt för att amputera ena benet och skaffa träben. Någonstans måste man ju dra gränsen. 



                                                                                                                                                                                                              

Vill bara passa på att köra ett kort inlägg till debatten som pågår på smugglosmurfs blogg om huruvida spindlar är onda djur, eller om det är getingar som är det. Spindlar säger jag, helt klart. Inte för att jag gillar getingar heller men jag har inte haft lika många möten med getingar här hemma som spindlar. För några år sedan så hade jag tre spindlar i sovrummet på en och samma kväll, varav den ena var i sängen. Ihhh får rysningar bara jag tänker på det. Tack och lov var exet här hemma då och kunde hjälpa till. Se jag har inte bara negativt att säga om honom.

Här kommer två klipp som bara bekräftar mitt påstående att spindlar är onda djur. Jane, titta inte. Ni andra titta på de tre sista minuterna på första klippet och sen på det andra.


http://www.youtube.com/watch?v=mHTeQkunq9U&feature=related


http://www.youtube.com/watch?v=SmXqp-0p-48&feature=related

Ser ni?! I rest my case.